Söndag i oktober, vindstilla, solsken och två minusgrader. En perfekt dag för att ta sig runt 11 mil på Tanums kommuns vackra vägar, inramad av höstens klara gul/röda färger och samtidigt samla in pengar till barncancerfonden. Deltagarna började förbereda sig på parkeringen Hamburgsund ca 45 minuter innan startskottet. Kvinnor och män klev ur sina fordon, sträckte ut sina morgonstela ryggar och nickade igenkännande åt varandra . Min vän Jacob kom fram till mig och klappade mig på min vattenryggsäck och frågade ”Du skall väl inte ha på dig den? Den kommer ta supermycket vind!” Så börjar denna berättelse om att som nybörjare bli insläppt i cyklingens magiska värld.
Lycra – det elastiska tyget som personifierar hela cykelcommunityn. På allas ben och runt alla torsos satt lycratyget tätt som ett korvskinn. Begreppet MEMIL (Medelålders människor i Lycra) har väl aldrig varit mer närvarande en oktobermorgon i Hamburgsund. Och där stod jag, mitt ibland dem, med min vindjacka, mina vinterlöparbyxor, min vattenryggsäck och min hjälm med skärm. Aldrig har jag känt mig så uppfylld av stunden, aldrig har jag känt mig som en sådan rockie.
Mitt trackrecord på de tre tidigare Tour de Tanum är: 2016 – Fullföljde med nöd och näppe, 2017 – bröt jag efter tre mil, då jag fortfarande tog emot betalningar när startskottet gick och sprängde mig för att komma ikapp klungan, 2018 – Startade inte, då jag det året prioriterade Dalslandsklassikern (som jag för övrigt ändå inte klarade av att fullfölja) Så 2019 skulle vara mitt år. Jag visste att förberedelserna var minimala, men nu stod jag här mitt ibland alla glada motionärer och insöp atmosfären. Rätt som det var blåste Jacob i tutan och fältet rullade så sakteliga iväg.
”Tänk att du sparar ungefär 40% energi genom att ligga i klunga” berättade Jacob uppmuntrande för mig kvällen innan. Så jag trampade lugnt med den sista gruppen de första hundra metrarna och hann tänka att i detta tempo kommer jag att hänga med rundan runt. När jag tittade fram under min skärmhjälm nästa gång var gruppen borta, och jag förstod att om jag tappar klungan nu så kommer jag behöva förbruka 40% mer energi och det hade jag inte lust med. Sagt och gjort, i den första långa nedförsbacken fick jag en rygg att gå på och strax innan Fjällbacka var jag ikapp klungan med andan i halsen och med ben som värkte. Fan, brände jag mig redan, i år igen? Jag slog bort de mörka molnen i huvudet och blev istället uppslukad av klungas ljuva surr.
Att röra sig i flock gör någonting med själen. En känsla av att vi gör detta tillsammans. Vi mot alla andra. Här finns inga problem, här finns bara cykelvänner. Bilister och lastbilschaufförer gör sig inte besvär. För här kommer vi, vägens riddare! Detta var första gången någonsin för mig som jag bara kunde ”ligga på rulle” och njuta av att inte behöva ha vinden i ansiktet. Jag njöt. Jag njöt faktiskt så mycket att jag till och med började konversera med personen bredvid mig. Men rätt som det var vaknade jag upp. ”Håll hjulet framför dig!” Va?! Jag ligger ju här och har en bra konversation, och det är ju bara tre meter fram till framförvarande cyklist. Jag trampade snopet på lite extra och täckte igen luckan. Och nu började utbildningen.
”Håll ihop klungan” *hand ut vänster* ”Säg till när du ställer dig upp så inte hjulen krockar” *krabbhand ovanför huvudet* ”Rusa inte när du ligger främst” *klapp på rumpan* ”Bil…..bil…….bil” *kaninsvansfladder med vänsterhanden bakom ryggen* ”Håll samma kadens upp som ner” *stopptecken*
Några cyklister började fundera på vad det var för nybörjare de var ute med. Jag påpekade snabbt att mina erfarenheter av att cykla i belgisk klunga är lika med noll. Och vad jag förstod så var det även ytterligare ett par stycken som hade liknande erfarenhet som jag. Snabbt tog en man på sig att fostra klungan till en aerodynamisk landsvägsorm som slickade i sig asfaltskilometer efter asfaltskilometer. Och efter ett tag så klappade även jag mig i rumpan, ropade när jag såg en bil och markerade hinder längs vägen. Oj, vilken härlig känsla. Dags för första kaffestoppet i Lur.
Gifflar, bullar, saft, energigel från Maurten, kaffe och frukt. Här hade vi inte sparat på något. Luringar vet hur man bjuder på gästfrihet vid större arrangemang. Härligt. Gruppen samtalade lite hur vi skulle lägga upp kommande sträcka. Det är ju nu vi skall in i det väldiga bergsmassivet Alp due Tormoserödsfjället. Några ville stycka klungan i två, andra ville hålla ihop, så vi bestämde oss för fri fart men att vänta in varandra. Detta passade mig bra, då jag upptäckte att jag nästan inte kom upp på cykeln efter pausen. Jag hade gått på rött utan att känna det och framförallt hade jag inte druckit eller ätit tillräcklig fram till nu. Jag hade i min eufori inte intagit tillräckligt med energi. NOOB!
Vi gav oss iväg igen och jag tog rygg på dem som jag tidigt uppfattade som de hade koll grejerna. Här skulle jag ligga utan ambitioner att dra en centimeter. Och vilken upplevelse jag fick. Trafikverket hade i somras asfalterat om vägen uppe på fjället, och här uppe på toppen av Tanums kommun kunde vi nu njuta av det bästa cyklister vet. Nyasfalterade jämna vägar, utan bilar, vinden i ryggen och solen i ögonen. Cykelnjutning i dess renaste form. Även jag förstod att denna upplevelse var unik för alla. Jag slängde ett öga på min vän Jacob, som är upphovsmannen till detta lopp. Han var ett enda stort leende. Han var lycklig, jag var lycklig. Tour de Tanum levererar, hann jag tänka. Sen small det till i låren!
Klagerödsbacken är tourens absoluta monster. Två kilometer stigning som inleds med en 8%-ig lutning (enligt skyltningen). Det enda jag tänkte på var att när jag är uppe för denna backe så är det fika igen. Fel! När man är uppe för backen så har man många kurvor och många backar kvar. Jag fick helt sonika betala för att jag inte hade tränat tillräckligt inför eventet och inte ätit tillräckligt under den första delen. Jag hamnade längre och längre bak och rätt som det var så var klungans trygghet och värme borta. Jag var lämnad ensam åt mitt öde. Jag stretade på ett par kilometer och tog mig trött och utmattat ner till Kranman där vi hade vårt andra stopp.
Efter två kaffe, en gel från Maurten, fem gifflar och en saltgurka satt jag återigen på sadeln med ambitionen att hänga på klungan. Det gick mycket nedför och i skydd från vinden kunde jag med lätthet följa klungan som nu verkligen var svarvad till perfektion. Vid Ramberg kom så tre små stigningar och där försvann också den sista kraft jag hade och jag således försvann klunga också. De sista två och en halv milen gjorde jag ensam. Utan kraft och utan klungans gemenskap. Bara enträget trampande.
Så vad är då min samlade bild av Tour de Tanum 2019? Jo, när vi kan erbjuda sådana yttre förhållanden som det var denna dag, så finns det få arrangemang som kan mäta sig med denna cykelutmaning. Höstens praktfärger, spegelblanka insjöar och på sina ställen helt kliniskt bra vägar gör att jag förstår att vi sitter på en unik pärla här i Tanums kommun som vi skall fortsätta förvalta ömt. Att fler och fler cyklister hittar arrangemanget år efter år gör ju också att jag förstår att det är en uppskattat sista prövning innan man ställer upp cykeln på trainern inför vintern. Att vi dessutom samlade in 3500 kronor till Barncancerfonden gör oss ju otroligt stolta.
Blev jag då en inbiten landsvägscyklist som kommer att köpa på sig lycrakläder? Ja, jag tror det. Minnet av klunggemenskapen gör att jag troligtvis nästa år står på startlinjen med fixerat ventilgummi över däcksfabrikören, låga vita cykelstrumpor med märket bak, rakade vader och matchande lycrakläder över hela kroppen och hjälm utan skärm. Så klapp på rumpan nu laddar vi för Tour de Tanum 2020, ALÈ!