Tisdagkväll, telefonen ringer. På andra sidan är min tilltänkta swimrun-partner till lördagens race. Hon har fått förhinder. Fyra dagar innan Stora Stenars Segelsällskaps swimrun på min hemmaplan går mina tävlingsdrömmar i kras. Total tomhet. Detta kassa 2020 där tävling efter tävling ställs in, så även denna verkar det som.
Två timmar senare ringer min svåger. Djungeltrumman hade nått honom uppe i Sälenfjällen. Han har raggat tag i en partner åt mig. ”Hon är grym simmare och ödmjuk och en svingo tjej”, sade han. HENNE SKALL VI HA, tjöt jag tillbaka i luren. Game on, på´t igen!
Lördag, raceday. *Pling* Jag är på stranden bortanför TC. Jag går dit och möter min racepartner Pernilla för första gången fyrtiofem minuter innan start. Det sedvanliga artighetsfraserna avhandlas och sedan raceupplägg. Jag fattar snabbt att detta är en ultrasimmerska. Vi kommer in på ålder och kom fram till att båda är årgång -78. Den förlorade årgången, får jag ur mig i en bisats. Ingen 78:a har blivit superkändis. 56:orna hade sina Borg, Stenmark. 69:orna har Jennifer Lopez, Jay Z och Nordman osv. Men kan någon med handen på hjärtat (utan att fråga google med andra handen) en enda kändis född 1978. Detta skall bli loppet som skriver in årgång 1978 i historieböckerna, och det är upp till mig och Pernilla att stå för denna upprättelse
Alla atleter samlas på stranden för att invänta starttutan. Är vi inte fler startande hinner jag tänka? Bara 9 lag till start. Antingen är det viruset som sätter stop? Marknadsföringen har kanske inte slagit igenom? Eller så har arrangörerna såhär ett par år in i arrangörskapet slagit i pristaket på startplatsen för att vanliga motionärer skall våga starta. Som den föreningsmänniska jag är så tycker jag hur som haver att man har ett ansvar att ställa upp i de lokala föreningarnas arrangemang, förutsatt att man är hel och ren förstås. Vare sig det är musik på Bônn, berättarkväll av bildarkivet eller swimrun på Hamburgö. Det är upp till oss att vårda vårt levande samhälle.
*TUT i luren* Loppet drar igång. Vi blir snabbt en klunga på fyra lag som drar iväg, tre i mixtklassen och ett damlag. Vi är tvåa fram till första simningen. Jag ser efter några simtag hur vattnet rinner runt Pernilla som en gås. Vilken teknik och fart hon har. Här blir det upp till mig att hugga i. Vi är uppe ur vattnet som tredje lag. Korta löpningar över den röda bohusgraniten och korta simningar i världens vackraste skärgård. Högt tempo. Det vi tappar på min simning tar vi igen på löpningen. Redan efter den tredje simningen står det klart att det skall bli en kamp om segern mellan oss 78:or och ett annat mixtlag. Jag älskar det!
Pulsen är hög när jag kommer upp på land efter den långa simningen mellan Långholmen och Lilla Hamburgö. Jag behöver gå uppför berget, flämtar jag. Det andra laget går också, vi är 40 meter efter. Högst upp på ön är vi åter ikapp våra motståndare. Här uppe är utsikten magnifik. Tänk att vi tävlar i denna miljö. Livskvalitet. Nog om naturupplevelserna, vi har ett lopp att vinna.
Vi lägger oss ett par meter bakom. Jag känner mig superstark i löpningen, men vet att jag inte har något pulver i simningen. Jag säger till Pernilla att skall vi in i historieböckerna så är det nu på den långa löpningen som attacken måste komma. Jag uppskattar att vi behöver nog ha ca 50 meter på dem om vi skall ha en chans att vinna. Jag hör att hon är ansträngd och jag säger att det är hon som bestämmer tempot, jag är redo om hon är. På flacken upp till den röda vimpeln sätter vi fart och drar om.
Jag tittar var jag sätter fötterna, hittar fina vägar. Ropar hopp när det är lite längre hopp. Pernilla hugger i, vi kämpar. Vi har en chans att plocka det, vi och vi skall göra det tillsammans. Blir guidad av en funktionär. Hinner vända mig om och se att vi har luckan vi behöver. Precis när jag hoppar ut i vattnet hör jag de andra ropa bakom mig ”Vi går vänster och hoppar från det höga, älskling.” Sedan dämpar vattnet ljudet. Jag tar i. Långa simtag, hög frekvens, benspark, andning. Allt sitter. Det enda jag är säker på är att Pernilla är före mig. Försöker att inte titta runt omkring mig, bara hårt fokus på mig själv. Inte så mycket avdrift som jag trodde, kan gå rakt på de stora röda bojarna. Närmare, närmare. Där framme ser jag Pernillas utsträckta hand och hon drar mig över mållinjen. Jag är helt slut. Lägger mig på rygg en stund och guppar med vågorna, lycklig. Pulsen känns under badmössan. Vi gjorde det, vi skrev in årgång 1978 i historieböckerna. Nej, jag skojade bara. Vi kom ju såklart tvåa. Fan!