Jag har förmånen att jobba med ungdomar i Tanums kommun. Jag har också förmånen att få utsätta ungdomar i Tanums kommun för vissa äventyr. De har varit med på fisketurer, klätterleder, vandringar och friluftsövningar. Nu ville jag spetsa till det. Skulle man kunna ha med sig 17 ungdomar ut på en ö utan mat och leva där under 24 timmar. Svaret är ja, det går.
Jag skulle vilja dela in äventyret i fyra delar. Förälskelse, insikt, acceptans och avslut. Här kommer berättelsen om när vi körde ut 17 ungdomar till en ö i Tanums kommuns vackra skärgård för att leva där under 24 timmar.
Förälskelse – Glädje
Jävlar va det regnar. Detta kommer att bli jobbigt, vi kommer att få många avhopp. De var de första tankarna som flög genom mitt huvud när jag slog upp ögonen tre timmar innan äventyret skulle börja. Ja, ja, det får gå. Bäst att packa ner en sydväst också. Sydvästens fördel är ju också dess nackdel, som man brukar säga.
Vi inledde äventyret klockan 10 i Blå-hallen i Hamburgsund, där vi samlades för genomgång och för att kolla igenom packningen så att inga ungdomar hade med sig mat ut på ön. Hårt? Nja, snarare rättvist. Instruktionerna var tydliga, sovsäck, vatten, fiskespö och varma kläder. Det var det som gällde. Det hade inte funkat om någon hade fiskat upp en halv pizza ur ryggsäcken när solen började gå ner. Vi kördes sedan ut till Stensholmen mellan Fjällbacka och Hamburgsund med kyrkbåten Ann-Marie. Väl på ön började ungdomarna fiska, göra eld, bada och bygga basläger. Till lunch improviserar vi en soppa på havsvatten, ostron, musslor, nässlor och gräslök. Ingen av ungdomarna var hungrig efter bara två timmar in i äventyret så många stod över. Det skall i ärlighetens namn sägas att soppan inte höll någon hög klass. Skall man göra soppa så skall man inte grunda med saltvatten, man skall salta med saltvatten (Tuff lärdom). Men det fanns gott om hallon och blåbär på ön, så det gick ingen nöd på oss. Detta är livet på en pinne tänkte jag. Det är såhär jag skulle vilja uppleva mitt sommarlov. På en ö med vänner, vad kan gå fel?
Insikt – Hunger
Sex timmar in i äventyret, kl. 16, börjar det knorras i leden. Hungern börjar sätta sina spår i våra barn. Ingen fisk har vi lyckats att få upp trots att många har fiskat nästan hela tiden. Några ungdomar börjar bli passiva. De vill hellre sitta vid elden och peta än att försöka att samla mat. Jag går över till den norra sidan av ön och lyckas efter ett tag få upp en makrill. JAAAA, nu vänder det tänkte jag. Jag hade fel. Makrillen var den enda makrill vi fick upp under dygnet trots att alla säger att det finns så ”mycken fisk i havet” som en före detta fiskeminister sa för ett par år sedan. Moralen i lägret höjdes när jag kom tillbaka med fisken tills de insåg att den troligtvis inte skulle mätta alla 17 ungdomar plus 5 ledare. Nu slog det till ordentligt på några av ungdomarna. De var hungriga och de ville ha maten serverad. Dock var de inte sugna på att skaffa maten själva. Vi som fiskade ökade fiskepassen men återvände alltid tomhänta till baslägret. Irritationen slog till på några och man pratade mat hela tiden. Pizza, hamburgare med pommes frites, tömma ICA på mat, godis. Några började fånga strandkrabbor och grillade dem, någon åt en sjöstjärna och ytterligare någon försökte sig på att äta tång direkt ut havet utan att skölja av den. Det såg inte bra ut inför natten.
Acceptans – Njuta
Hoppet är det sista som överger människan sägs det. När klockan var tio samlade vi alla kring elden. Det hade nu gått tolv timmar på äventyret och många av oss hade inte ätit något annat än några hallon och blåbär. Vi förklarade för ungdomarna att det verkligen inte finns en gömd skattkista med med korv eller hamburgare, utan ville man bli mätt så fick man så vackert se till att dra sitt strå till stacken. Alla fick i uppgift att leta bär till en kvällssoppa så att alla fick någonting i sig när vi nu skulle börja göra natten. Vi fick ihop ett par liter blåbär och lika mycket hallon och öste i dem i grytan med kokande vatten (sötvatten denna gång). Aldrig har en så sur soppa smakat så gott. Den värmde i blåsten och alla uppskattade att inte behöva äta krabba eller tång. Moralen ökade i takt med att soppan nådda de hungriga magarna.
Vi gick upp till tälten och gjorde natten. Ungdomarna låg och pratade, skrattade och lekte lekar. De hade sommarlov och hungern var som bortblåst ur deras sinnen. Sakta började jag försvinna in i dvalan. Jag var verkligen trött efter att känt ansvaret att skaffa mat under dagen.
Avslut – Hemlängtan
Jag vaknade upp vid 6:15 av att några ungdomar började att packa ihop sina saker. Det blåste fortfarande men det regnade inte i alla fall. Jag gick ner till stranden och mötte en kille som sade att han hade spytt. Fan, vad utsätter vi ungdomarna för, var min första tanke. Men han var pigg men hade lite ont i magen. Troligtvis för hungern. Senare började fler ungdomar att kräkas, totalt fem stycken, men alla blev piggare när de fick upp det lilla som fanns i magen. När alla hade vaknat så var det inte mycket kraft kvar i dem. Ungdomarna satt och stirrade ut i tomma intet. Några grät och längtade hem. Det började nu att regna. Det positiva var att det bara var ett par timmar kvar till båten skulle komma och hämta upp oss. Vi började riva tälten, några hjälpte till andra satt bara och väntade. Detta var den överlägset svåraste perioden ute på ön. Minuterna gick långsamt för dem som väntade, men snabbt för oss som hade att göra. Och då äntligen hördes båtens tuta långt borta och snart kunde vi se den kryssa fram mellan öarna. Det blev ett väldigt fokus på att komma först ner till båten för att komma med första turen hem. Dock var de indelade i två grupper så de som åkte först fick så snällt vänta på att komma iland sist. Väl hemma började logistiken med att forsla packningen till Blå-hallen (fritidsgården) och snart var alla ungdomar påväg hem till en välförtjänt frukost och sömn i egen säng.
Lärdomar – Reflektioner
Jag har en liten känsla av att ungdomarna inte var riktigt förberedda på att det inte skulle finna någon mat ute på ön. Hoppet övergav dem inte förrän vid tio-tiden på kvällen när vi hade samlingen för bärplockning. Då fattade de att de behöve kämpa för att få mat. Sätter man detta i kontext med var som händer i världen just nu, där människor flyr och inte vet när de kommer att bli mätta nästa gång, så är 24 timmar på en ö ingenting. När jag nu i efterhand pratat med några av föräldrarna som hade sina barn med på ön så säger de att ungdomarna verkligen har uppskattat äventyret, och att även om de var hungriga och trötta när de kom hem så var upplevelsen så här i efterhand värd det.
Så jag antar att vi kör nästa år igen. Varför inte i två dagar?
Må gott // Jonas