Att döpas en fredag i juli

Racerapport: Kalvö Wet Rock Race 2020

Det ploppar till i den lokala Facebookgruppen för forna friidrottstalanger. Åsa skriver ” Ni är varmt välkomna att delta i Kalvö Wet Rock Race 2020!!Ni är ju vän med en Kalvöbo… mig!” Jag skrollar meddelandet. Ett swimrun mellan öarna i Fjälbackas innerskärgård, min lekplats, min bakgård. Känner hur glädjen slår till i kroppen. Känner att sträckorna är hanterbara. Känner att… fan jag har tre barn, en valp där hemma och en sambo som jobbar. Jag har ingen egentid just nu. So be it!

Känslan gnager i mig. Mitt träningsmotto är ”Var alltid i så god form att du med kort varsel hoppa på ett event som kastas din väg.” Denna paus-sommar, där allt bli inställt och ingen tar ett initiativ så dök detta upp. Jag måste med. Ringer mor, inget svar. Ringer far, inget svar. Ringer mor, inget svar. Ringer far, inget svar. So be it! Dags för frukost.

Telefonen ringer just när jag stoppar mackan i munnen. Det är modern. Hon kan inte ta barnen och valpen p.g.a. jobb. Men far är ledig. Han kan hjälpa till. Yeay!

Packar snabbt ihop prylarna i en bag, bestämmer mig för att ta kajaken ut. Har man fått möjlighet till egentid skall man ta den. Cyklar ner till sundet, svänger förbi min polare och lånar hans swimrundräkt som skydd för maneterna. Jag är på g.

Paddling till TC

När jag gled fram till TC på Kalvö ca trettiominuter före start så var det en slumrande skärgårdsidyll som mötte mig. Inte ett tecken på fartfylld multisporttävling så långt ögat kunde nå. Hade jag fått fel info? Frågade en man som låg och yogade på en brygga. Han trodde att det skulle vara idag. Jag satte mig vid kajaken och väntade.

Rätt som det var hände någonting. Det dök upp folk från alla håll och kanter och där satt jag oombytt och såsade. Snabbt i dräkten, dubbelknut på skorna, på med simglasögonen runt halsen. Kittad!

Gick emellan sjöbodarna till klungan av människor, hamnade lite bakom. Alla kände varandra, jag kände ingen. Rätt som det var ryckte en deltagare till, det stod någon bredvid henne. Någon som hon inte kände. Det var jag som hade dykt upp där från ingenstans, som en skugga. Alla skrattade. Genomgången avslutades och vi hoppade i några båtar som skulle ta oss till starten på Korsö.

Vi delade in oss i två grupper som skulle springa tillsammans för att ingen skulle skadas. Det är verkligen härligt att springa över klipporna i skärgården. Man är på helspänn hela tiden för att ha koll på var man sätter fötterna. Samtidigt hinner man uppleva naturen på ett härligt sätt med dofter och olika underlag.

Dags för första simmet. På med badmössan, rätta till glasögonen, ner i plurret. Tar några simtag, maneterna ligger någon meter under oss. Känns härligt. Hittar min takt. Tre simtag, andas. Tre simtag, andas och rätt som det var var man över. Uppe ur vattnet som tvåa med en skön känsla. På stranden väntade vi in varandra. Precis dessa evenemang älskar jag. Bara ren motionsglädje tillsammans.

Löpningen på Kalvö var lång och bitvis utmanande, rullstenar, branta uppförsbackar och strandsand om varannat. Helt klart en kul och lätt pulshöjande löping. Mats, arrangören, tassade längst fram hoppandes, parerandes, klättrandes. Ledde gruppen med en härlig teknik.

Nytt sim. Kalvö – Rågö (Lilla Mallorca, som den heter i min familj). Det sved till i underarmen. Stannade upp och kollade vad som hände. Japp, visst hade jag satt armen rakt igenom trådarna på en brännmanet som nu slingrade sig runt armen som en fiskenät. Aj, men sånt händer.

Rågö, är ett sjukt högt berg och upp till toppen skulle vi. Alla småpratade med varandra och hade det trevligt. Väl uppe på toppen möttes vi av Sveriges bästa utsikt, enligt mig. Hela den obrutna Fjällbackaarkipelagen. Wow! Tillbaka nerför berget studsandes mellan stenarna.

När vi kom tillbaka till Kalvö så började en trolsk löpning. Genom klippskrevor, genom lummig skog, genom kaprifolsnår, genom rullstensåsar. Total löpupplevelse, vilken fantastisk bansträckning. Rätt som det var stannade Mats.

Här börjar spurten förkunnade han och började räkna ner. Tre, alla deltagare tittade ner i marken. Två, folk började positionera sig. Ett, alla började springa. Kör, vi var redan igång. Löpsteget sträcktes ut. Nu var det fart. Alla trevliga samtal längs vägen var som bortblåsta, nu var det tävling. Vi var inte medtävlare längre, vi var konkurrenter. Vi rusade. Sprang om någon. Hjärtat slog hårdare. Blev omsprungen. Jakt! Nedför backen till sjöbodarna, ut på bryggan, kastade simmössan den hann jag inte ta på mig nu. Dök i. Började sprattla helt utan teknik. Efter ett tag började jag hitta rytmen. Då simmade en deltagare upp bredvid mig. Hade noterat hans styrka i simningen tidigare. Väl uppe på den lilla standtungan i sundet började spurten. Ettan var inget att göra åt, tvåan hade jag rygg på och tog in meter för meter. Sista trappan upp till målsnöret. Jag var slagen. Tusan.

Slutspurten (Lånad bild av Åsa Hardin)

Strax kom ett pärlband av medtävlare in över mållinjen. Trötta, flåsandes, lyckliga. Tävlingsmomentet var över och alla återgick till att vara trevliga och småprata igen. Precis som man vill att det skall vara. När jag skall packa ihop mig kommer en man fram till mig och häller vatten i sin hand och tar mig på pannan. ”Jag döper dig till Skuggan från Hamburgsund.

Vilket trevligt arrangemang detta var. Alla var så välkomnande och tillmötesgående. Man har ju genom åren hört många skrönor om ”ö-borna”. Dessa stämde verkligen inte. Här var det ren glädje från alla håll. Supertrevligt. Tack Åsa för inbjudan. Tack Kalvöborna för hurraropen längs banan och ett särskilt tack till Mats, som gjort ett hästjobb med att dra och röja banan. Hojta till om du behöver hjälp nästa år.

Deltagare i Kalvö Wet Rock Race 2020 (Lånad bild av Åsa Hardin)

Väl mött nästa år // Jonas ”Skuggan från Hamburgsund” Nilsson

One thought on “Att döpas en fredag i juli

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *