Vikingarännet i Miniäventyrstappning

ÄNTLIGEN!

Ja, så känns det verkligen. Äntligen har vi fått en vinter att kalla vinter här i Norra Bohuslän och i Tanums kommun. Klart, kallt och inte allt för mycket vind. Vi har under en längre tid haft några riktigt smaskiga miniäventyr på gång under vintrarna, men det har krävts riktigt kyla för att kunna genomför dem. Så det känns verkligen som äntligen när vi nu genomfört Vikingarännet i miniäventyrstappning.

Vikingarännet är långfärdsskridskolopp på 80km mellan Uppsala och Stockholm. Oftast då ställs det in eftersom isarna inte är det bästa. Någonting vi verkligen kan relatera till här i Tanums kommun.

Förberedelserna var som vanligt minimala. Ungefär såhär gick planeringen till: ”Skridskor (hockeyrör duger bra), stavar, hjälm, isdobbar, kaffe och gifflar” Vi hade en tanke att ta oss från Grindmotet ute vid E6:an till Jore. En sträcka på ca 15 km om man kör 163:an. Men efter att ha åkt förbi Joreälven till jobbet i fredags så insåg vi att det inte kommer att bli så bra med isarna där så vi kastade snabbt om planen till Stora Anrås till havet. Jonas hade fått med sig Ola på detta upptåg.

Jofahjälm VM-90

Här måste det sägas att det är väldigt skönt att ha en sådan vän som Ola, som har en härlig JA-attityd vid frågor om miniäventyr. Det blir liksom lite lätt att äventyra när man inte behöver förklara vad som skall göras.

Planen var att sticka kl.10 för att vara hemma på eftermoddagen. Men livet kom emellan så vi kom iväg 14:30, så lite rädda var vi för att det skulle bli mörkt. Väl framme i Fjällbacka insåg vi att vi inte skulle kunna skrisska hela vägen ut till havet då havsisen hade börjat äta sig in i Anråsälven. Så vi parkerade en bill vid golfbanan och tog den andra till Stora Anrås.

Inlånade raketer

Varken jag eller Ola har någon som helst erfarenhet av att åka långfärdsskridskor och att åka på strömmande vatten har vi hört att man inte skall göra så isarna är lite lömska där. Men sagt och gjort. Vi snörade på oss skrillorna och drog iväg. Det gick ju svinbra i 200 meter, sedan mötte vi vår första fors och vi tvingade vandra över två åkrar för att komma till isen igen.

Cykelhjälm, skidstavar och hockeyrör

Väl framme vid älven igen visade det sig att den hade frusit när det var betydligt högra vattenstånd. Och nu hade den sjunkit tillbaka och lämnat en iskristallhinna på tio centimeter. Inte så njutbart. Vi stannade och diskuterade om vi skulle fortsätta, eller om vi helt enkelt hade tagit oss vatten över huvudet. Men vi körde på, det var ju fortfarande ljust. Och tur var väl det…..

Ljuvligt

För rätt som det var öppnade sig en fantastisk åkning. Isen var allt annat än platt och rak, men den var hård och välpolerad. Helt plötsligt kände vi oss som Sven Kramer, Tomas Gustafsson, Johan Olov Koss, ja ni förstår. Vi kände oss bra, även om vi varken hade tekniken eller utrustningen. All oro över tunna isar, dagvattenutsläpp och iskristallhinnor var som bortblåst. I flera minuter kunde vi njuta av medvind och motsol. Underbart! Men säg den lycka som varar.

Cold water

400 meter från bilen ställdes vi inför ett dilemma. På golfbanan har man grävt ihop älven lite för att få bättre ström i vattnet och på just detta ställe såg vi att isen var lite tunn. Ola gick fram för att kolla till den med staven. Den verkade hålla även om det kom upp lite vatten underifrån. Rätt som det var försvann isen under skridskorna på honom och han stod på botten av älven med vatten upp till naveln. Efter lite möda tog han sig upp på land och kunde ta på sig ett varmt ombyte. Och vi kunde dricka en kopp kaffe med tillhörande dopp.

Standardproviant

Slutet gott allting gott!

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *